Ska snart flytta och ser tillbaka hur mitt liv har varit. Det har väl varit som alla andras liv. Kanske lite mer hektiskt än andras. Men jag lever ju ännu eller hur? Märker att jag kanske verkar vara starkare, men det är bara ett skal. Den riktiga Emil finns kvar där inne. Det är inte många som vet hur jag verkligen hanterar saker och ting. Dom som vet, Tack. Tack till dom som har funnits där för mig. Det kanske verkar som om att jag skriver ett avskedsbrev. Men det gör jag inte. Varför ska jag göra det när jag har så himla mycket att leva för. Men jag tror nog inte att jag kommer att leva för kärlekens skull (Se dikt nedan). Jag har i alla fall mina vänner( Dom få som jag har), Men räcker det? Familj? Har visst en familj jag älskar över allt på denna jord. Kärlek? Verkar som det går åt skogen för mig. Den personen i fråga som jag älskar, kan inte älska mig tillbaka. Inte utan att den personen skadar en annan, vad ska jag göra? Om det fortsätter så här, kommer jag att säga upp gemenskapen med personen. Varför? Det gör för ont att kunna prata med personen och säga att man älskar personen, men inte kunna få ett svar tillbaka.


Hur?
Hur känns det att älska någon? Det har jag inte glömt. Men det verkar som jag har glömt hur det är att vara älskad.
Jag pratar inte om mor/far till ett barn utan om partner till partner.
Hur känns det nu igen? Jag vet inte om jag kommer att klara mig. Jag ska snart flytta och jag är rädd, rädd att jag kommer vara ensam resten av mitt liv. Folk säger att min tider kommer eller att det finns någon för mig där ute. Att det tar tid.

Jag kanske är lite otålig. Men jag tror jag har rätt till det. Vad ska jag ta mig till?

Är det lika bra att jag ger upp om att kunna vara älskad?
Och bara leva på smulor, du vet vänskapens smulor.

Det verkar ju vara det enda jag har rätt till.